Förlossningsberättelse.

Den 17 april kom vi till MÖCS i kokkola runt klockan sju på morgonen. Fick ett rum, en säng och ursnygga operationskläder.
Ack så nervösa vi var jag, Aaron och jag när vi satt och väntade på att få veta när det var vår tur. Mest våndades jag över att jag inte ville vara med om ett till kejsarsnitt, men kom rätt snabbt till insikt att det är onödigt, då blev jag sjukt nervös i stället..
Barnmorskan kom in runt åtta och meddelade att jag har tid fem över nio. Då mina vänner, då började vi sitta och kolla in klockan. Det kändes overkligt att våran bebbe skulle vara hos oss om ca 1½ timme. Vart efter klockan gick hittade bara mer och mer fjärilar till min mage, fast jag tror bestämt Aaron var ännu mer nervös än jag ;)
Strax före nio kom barnmorskan in och sade att nu går vi! Hjälp.. Men först var jag tvungen att drick nån äcklig ´dryck´. Oh herregud säger jag bara, fick själva och svälja för att inte spy.. Men jag klarade mig och de skuttade iväg mig till op. Denna gång bad jag om att få ha glasögonen med, för jag ser så dåligt utan dem och sist var det så jobbigt att inte se nått (och sedan dess ser jag ännu sämre..).
De skuttade in mig i op. salen och Aaron gick för att byta om. Fick själv slänga mig på, ja vad det nu heter, britsen kanske och lägga mig på sidan. Där fick jag ligga en evighet innan anestesi läkaren kom för att ge ryggbedövningen. Det var rätt så jobbigt att ligga där, skarpt och obekvämt samt en hel massa nerver i ostyr.
Efter typ 10 år kom hon äntligen och jag blev bedövad. Och denna gång gjorde det ondare tyckte jag.
De svängde mig på rygg och förberedde allt. Aaron kom in och satte sig vid mitt huvud.
När de sedan började på började jag må dåligt. Tusans så dåligt. Bedövningen gick ut i armarna vilket kändes jätte obehagligt men de sade att det gör så ibland, ingen fara. Knip med händerna bara (eller ena handen, andra mätte de blodtrycket på hela tiden så den domnade bort helt :S). Och det att bedövningen gick ända ut i armarna gjorde ju också att det kändes tungt att andas. Saturationen var så bra som den bara kunde vara men det kändes som om jag riktigt fick kämpa för varje andetag.. Det var igen rolig känsla!!
Som pricken på i:t började jag må illa, och spydde t.o.m fastän jag inte ätit nått. Med S började jag likadant men det var först mot slutet. Så, jag spydde och ´kämpade´ med andningen samtidigt. Dessutom kände jag hur de drog och slet i mig. Uah. Jag kämpade som en galning mot paniken som inte var allt för långt borta. Försökte koncentrera mig på att andas och tänka på att ta det lugnt. Och det lyckades, men var verkligen inge kul!
Klockan 9.54 var bebben äntligen ute! Strax innan hon kom ut grät hon till och sedan tystnade hon, hann nästan få hjärtat i halsgropen men så skrek hon på nytt och de sade att vi fått en fin flicka, med massor av hår :) Det första jag kläckte ur mig efter att de sagt det var "yes, nu får jag shop!". Haha.
Barnmorskan kom och visade henne för mig och jag fick känna lite på hennes kind. Hon var så liten! (fast det var hon ju egentligen inte ;) Sedan gick bm och Aaron iväg med bebben och jag fick ligga kvar för ihoplappning. Som tog en evighet.. Jag låg och halvsov, var helt slut.. 50 Minuter senare var de klara. (Men först hörde jag hur de stansade igen mig, på riktigt, fick agraffer denna gång och jag vet precis när de gjorde det. Usch!)
Det hela tog ju rätt så länge, normat tar det ca en timme allt som allt. Men nu tog det nästan två. Två plågsamma timmar. Fast jag överlevde ju :) Och innan de rullade ut mig ur op. salen kunde jag röra på vänster fot.......
Sedan fick jag åka till uppvaket och ligg där. Frös som en dåre då bedövningen började släppa. Efter två timmar bad jag personalen ringa bb och säga att de skulle komma dit med tjejen. De kom efter en stund och jag ammade lite. Sedan gick de iväg igen och jag fick stanna kvar ännu ca en timme.
När  jag sen kom till avdelningen mötta A upp oss.
Jag var pigg och kry och mådde hur bra som helst. Helt tvärtemot med S!

Nu vaknade damen i fråga. Fortsättning följer! :)