Tar en kort version här.
Först var jag inne på Kokkola BB i tre dagar när de försökte lägga i gång mig med mediciner. Vilket inte fungerade. Jag fick åka hem i tre dagar för att sedan komma in igen måndagen den 6 september. Då igen försökte de med mediciner men inget hände. Tisdagen den 7 september fick jag träffa en läkare och hon kollade om någonting hade hänt. Nej det hade det inte. Lika oförändrat som det varit för två veckor sedan. Hon sade att hon skall prata med en annan läkare så kommer hon in sedan och pratar med mig.
Lite senare kom hon och sade att de beslutat att de tänker snitta mig. Eftersom bebisen är så stor och medicinerna inte har någon verkan på mig. Dessutom hade han inte sjunkit ner tillräckligt. (Vilket sedan visade sig vara för att han hade så stort huvud).
Om jag ville fick jag åka hem över natten, vilket jag ville.
Onsdagen den 8 september åkte vi in till Kokkola BB till klockan 7 på morgonen. Fick en säng och operationskläder. Oh vad snygg man kände sig.. Hehe. A var jätte trött (tror bestämt han hade svårt att sova den natten, vilket jag däremot inte hade) och sov någon timme. Jag försökte också sova men det gick inge vidare. Klockan gick och gick och gick.. Eftersom det fanns andra patienter som hade tid till op hade inte jag fått någon tid utan fick vänta tills op. salen var ledig.. Hungrig som en varg var eftersom jag inte fått äta nått sedan tolv natten innan. Sedan fick jag dropp så att jag inte skulle må så dåligt p.g.a att jag inte fick äta. Klockan ett var jag redo att ge upp. Men så plötsligt kom barnmorskan in och sade att nu är det dags. Nu blev jag nervös! Fastän jag varit rätt lugn innan. De rullade iväg med mig till op. Kändes lite läskigt.
A fick lämna utanför och de körde in mig i salen. Alla pratade finska vilket kändes jobbigt.. Sade att någon måste översätta för jag förstår inte. Plötsligt kunde nästan alla svenska :P
Jag fick ett till dropp i andra handen, blev sängd på sidan för att få ryggbedövning. Usch vad rädd jag var för den men det gjorde knappt ont alls.
Dock hade jag nog pulsen upp i 200 här tror jag bestämt.. Fruktansvärt nervös var jag!
Bedövningen började verka direkt och hujedamig vad frustrerande det var att inte kunna svänga sig på rygg själv..! Nästan så att jag blev riktigt arg. Jag kände att foten låg obekvämt men kunde inte flytta den. Irriterande!
När bedövningen tagit helt och hållet fick A komma in. De lade upp ett skynke så att vi inte såg nått och sedan började de. Jag försökte att inte tänka på att någon håller på och skär i min kropp utan försökte prata med A om annat. Gick rätt bra faktiskt. Sedan sade en sköterska att nu trycker de på magen så att fostervattnet kommer ut. Det kändes obehagligt! Men sedan sade hon att nu föds snart er bebis. Och plötsligt klockan 13.29 hör man en bebis gråta. Och även jag gråter.
Vilken overklig känsla! Barnmorskan lindar in S och visar honom åt mig. Han är alldeles röd och full av fett, men ändå så otroligt fin. Hon säger att vi fick en väldigt vacker pojke, men en stor en! Jag få röra vid S, men kunde endast smeka hans kind med ett finger. De som fanns i op. salen gratulerade och mina tårar bara rann. A och barnmorskan gick iväg men S till BB sidan medans de sydde ihop mig. Under tiden började jag må dåligt. Jag var fruktansvärt trött och mådde jätte illa. Hulkade och hade mig, jag spydde men hade inget att spy upp. Lika bra det. Sedan lyfte de över mig till min egen säng och skuttade iväg mig till uppvaket. Jag frös och fick varma filtar. Och faktiskt, så var det riktigt skönt att ligga där, under varma filtar och veta att man bara behöver ligga där och fast sova. Jag var nog lite hög på mediciner tror jag. Men i alla fall. Det var bra tills bedövningen började släppa. Då fick jag ont. Fick ganska mycket starka värkmediciner. Men hade ändå ont. Värst var det då de skulle trycka på magen så att levrat blod kom ur livmodern. Aj förbannat! Men det gick det också. Efter fyra timmar på uppvaket fick jag komma till BB sidan igen. Då var fortfarande enda benet bort domnat och jag var fruktansvärt trött. Kändes som om jag hade grus i ögonen. Och det var riktigt jobbigt för jag ville bara sova men kunde inte. Jag fick hålla S men fattade ännu inte att det var mitt barn. Var verkligen inte med i matchen! Klockan sex på kvällen fick jag äntligen äta. Efter 18 timmar utan mat. Fast jag var egentligen inte hungrig. Men jag åt i alla fall.
Och det känns hemskt att säga det men jag minns inte alls hur det kändes när S sattes i min famn för första gången.. Jag var så otroligt borta.
Men en sak är säker, jag kommer alltid minnas när jag låg på op. bordet och barnmorskan kom fram med S. Jag kommer alltid minnas den bilden i mitt huvud och jag kommer alltid minnas hur det kändes att smeka hans kind för allra första gången
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar